David Ivarssons blogg

Jag är idag 41. När jag var 17 år(1993) råkade jag, som många andra i tonåringar, klanta till det lite. Självklart bryter man inte ben i kroppen med vilje. Konsekvensanalysen rent vetenskapligt inte fullt utvecklad i den åldern.

 

När handfrakturen inträffade var det ingen annan som sa att jag borde kolla upp det eller åka in på akuten, varför jag först 3 dagar senare, då kökschefen där jag "arbetsmarknadsåtgärds-exploaterades" klokt nog gav mig rådet att få det kollat. Det gjordes varken röntgen eller gipsades.

 

Resultatet är en fraktur som läkt i felställning vid 17 års ålder. Det kan noteras att ett av de få intressen jag haft i livet har varit att musicera. Som 9-åring blev jag av 100 personer en av de 5-10 st som, efter prov och intervju, fick möjligheten att studera slagverk på mölndals musikskola. Från dess har jag mer eller mindre intensivt spelat både trummor och gitarr. Privatlärare har alltid frågat mig om jag skadat handen och frågat varför ingen gjort något åt det. Ja, vad kan man svara på det? Fråga ortopeden som undersökte mig på Mölndals sjukhus.

 

När jag var 26 år(2001) ådrog jag mig en rejäl meniskskada i höger knä vilket fick mig att helt avbryta alla fysiska fritidsaktiviteter. Det enda intresse jag hade vid tiden, var att åka skateboard, vilket jag gjorde varje dag. Jag sökte dagen efter på mölndals akut, som varken röntgade eller valde att identifiera skadan.

 

Först efter att jag själv, i mitt invalidiserade tillstånd, och efter flera meningslösa besök, som jag fått kämpa mig till för att kunna ta mig till, kunde det vid en magnetröntgen(som jag fått tjata om)  konstateras att jag hade en rejäl meniskskada i höger knä, som orsakade låsningar(och smärta) och som på grund av den tid (två år) som jag fått gått med skadan, orsakat skada på brosket i knäet, vilket ökar risken för framtida artros. (jag har aldrig varit överviktig och det finns heller ingen i min släkt som har någon predisponerande faktor för artros eller andra ortopediska tillstånd), t.ex. höftdysplasi, eller acetabulum eller bäckendeformiteter.

 

Först tre år efter skada opererades mitt knä. Jag både arbetade och studerade(invalidiserad) utan att kunna utföra något fritidsintresse som jag tyckte om, under de tre år som jag fick vänta på behandling för den skada jag genom en olycka åsamkat mig.

 

År 2006-7 råkade jag i samband med för mycket och tung belastning få någon slags överbelastningsskada i bäcken/höfter. Närmare bestämt en acetabular rim fracture. Vilket kan uppstå på grund av abnorm stress i höftskålsregionen. Som en följd av denna skada kan man utveckla femoro-acetabular impingement, vilket jag också har, orsak-verkans-förhållandet kan givetvis vara omvänd. (länklista i slutet på hela detta inlägg.) Denna bedömning har dock sjukvården i Göteborg inte velat göra, trots att det enkelt går att se på bilder och efter historik.

 

Jag hade från att mitt knä (tre år efter skada) blivit fixat åtminstonde kunnat utföra t.ex. jogging och cykling och en del styrketräning utan några stora problem. När detta inträffade kunde jag dagen efter knappt gå och fick de närmaste veckorna stappla fram och har därefter gått snett och konstigt. Dock gav den värsta smärtan med sig med tiden, men på senare år har det tilltagigt mycket och jag har ont varje dag och störs mest av att inte kunna gå normal, sitta normalt eller utföra t.ex. cykling eller jogging och liknande utan att få ont i flera dagar.

 

Jag tappade också omedelbart mycket muskelmassa i ländrygg och höfter, vilket alla i de sammanhang jag fanns med i, uttryckligt påpekade: "Men herregud David, vad har hänt? Du har ju helt tappat dina höfter!"  Detta märker jag av varje dag från morgon till kväll.

 

Att jag skulle ha sedan tonåren os acetabuli eller höftdysplasi, är vad jag läst, fullständigt orimligt, med tanke på att jag kunnat vara mycket aktiv i olika fritidsaktiviteter åtminstone fram tills dess min menisk pajade(år 2000-2001). De som känner mig vet detta.

 

 Det mesta av den styrka jag hade i t.ex. knäböj, som jag lyft över 140kg i tidigare, försvann och är borta. Jag tappade jeansstorlek från 34(ej fett) i midja till 32:or som sitter slappt. Jag har som sagt ont varje dag, det surrar i höft-regionen och ibland angränsande, känns, om jag anstränger mig för mycket, bedövat, och, om jag utför fel övningar, rörelser, mer smärta som inte ger med sig. Jag provar ändå ibland, med samma resultat. 

 

När det kommer till mina höfter/höftskål/acetabulum, ska det sägas att det är stor skillnad på läkare, och att någon enstaka ligger lite närmare sanningen än andra. Det finns kanske 1 eller 2 läkare i hela Göteborg som ligger något mer i riktning mot den kompetens, moral, och ärlighet man verkar kunna hitta i övriga landet/världen. Många patienter med höftskåls-skador av type acetabular rim syndrom, acetabular rim fracture, får nog höra att de har medfödda bäckenfel, ex. höftdysplasi. 

 

Det kan tilläggas för dem som inte är bekanta med hur skador i bäcken, ländrygg, rygg, i övrigt kan påverka funktioner i kroppen, t.ex. att bäckenskador enligt vetenskaplig konsensus ofta har annan påverkan. Dock är detta heller inget man på 33-åriga män man noggrant behöver utreda eller åtgärda i rimlig tid i Göteborg.

  

Magnetröntgen på bäcken. Olika segment, olika ljuskontrast. 

 

 

Vi fortsätter.

 

2014 sitter jag hemma och mår as över att jag ska bli av med en mycket erfaren stödkontakt jag haft inom öppenpsykiatrin(under sex av de 12 år jag haft mer än veckoregelbunden journalförd kontakt med öppenspsyk) och hur ännu mycket tyngre mitt liv kommer bli när denna person(sannolikt den person som betytt mest för mig livet). Jag tänker på floskler jag hört: "Gör något du tycker om, fokusera på det som är roligt". Efter ett tag bestämmer jag mig för att se om jag kan åka skateboard fortfarande och åker ner till en ramp som ligger hyfsat nära. När folk som själva är bra, uppmuntrar, blir man lite peppad och "drar som vanligt på lite mer än vad förmågan räcker till; lite för mycket; ramlar och bryter handleden. Ingen av de som var närvarande tyckte skadan såg särskilt extrem ut, och jag har själv varit närvarande vid många olyckor, samt även kört, följt med och hjälpt folk som varit skadade till akut osv. Jag vet ingen som inte blivit återställd eller hjälpt fullt ut. De som var på plats, var som skateboardåkare är mest, och hjälpte mig väldigt bra tills ambulanskontakt kom för att ta över.

  

En del irrelevant moraliserande som vanligt. Jag hoppas dom moraliserar mer över människor som frivilligt åker och deltar i  krig, eller är en del av det världsomspännande moralfilosofiska system som godkänner att svaga utnyttjas för att kapitalägarna och de mjuka dikaturerna ska förbli späckta bortom förnuft,  än över vem eller vem som har den ena privata sysselsättningen eller ej.

  

Det mesta sköttes fint och professionellt av vårdpersonalen i det akuta skedet och på akuten i mölndal. Dock märkligt att överläkaren tycker jag är mycket smärtkänsligt, trots att det bekräftats en ful handledsfraktur, och skickar hem mig utan några smärtstillande eller råd om smärtlindring, även vid återkomst mitt i natten till akuten, därför att gipset klämmer sönder min splittrade handledsfraktur. 

 

Sex dagar efter det jag först ankommit till akuten kom jag till operationsavdelningen på mölndal, 45 minuter före utsatt tid på morgonen, mycket väl förberedd. Ganska strax efter att jag fått en säng, hängt i min kläder, och registrerats som ankommen, blir jag uppmanad att gå på toalett, vilket sker och journalförs. En narkosläkare la en blockad i min arm och kontrollerade därefter att jag var helt bedövad(en halvtimme senare) att armen var helt bedövad. Operatören(en ortopedkirurg) kom och hälsade på mig, undersökte handleden, och sa att det bra att den inte var svullen, markerade med en penna och ingav mig bra förtroende. Så långt var allt gott.

 

Sedan följde cirka tre timmars väntan. Någon rullas in. Jag hör intresserade sjuksköterskor bland annat(som kvinnor mest gör) fråga vilket fint yrke någon har, "jaså arkititekt, jaså ja oj", typ. Efter flera timmar kommer en äldre manlig narkossjukskötska som tror att han är livsvisdomen själv, och plötsligt och mycket skyndsamt ska jag rullas in, som om det vore akut. Han anser att jag ytterligare en gång ska gå på toa(trots att han inte kontrollerat detta på något sätt) rullar därefter in hela sängen på toaletten(med alla de bakterier som finns där). Jag säger att hela min arm är bedövad och jag är iordninggjord, tvättad, och har slangar i armen. Ändå ska han stå inne på toaletten när jag ska sitta och försöka kissa trots att jag inte har något i blåsan. Han är inte speciellt smart, och ser till att min arm(som har en spilttrad fraktur och är helt bedövad) åker ner i golvet, varefter han mycket bryskt slänger runt med min arm i handfatet på toaletten så att underarmen blir mycket röd och svullnar upp väldigt mycket. Tvätt har tidigare gjorts mycket försiktigt och kontrollerat i sängläge innan blockad blivit gjord.

 

Jag påpekar chockerat detta, när idioten sabbar min arm ända fram tills dess han dom tvingat i mig olika piller på operationssalen, och där han ytterligare visar hur inkompetent, dåligt förberedd och rakt igenom amoralisk han är, t.ex. genom att inte sett till att ha ordning på syrgasen. 

 

Tolv timmar efter det jag ankommit förberedd till operation vaknar jag på uppvaket till en massa sjuksköterskor som stirrar på en skärm längre bort och skrattar högljutt, en del med sina jesuskors flaxande framför sina yrkesuniformer. Jag har extremt ont, känner mig traumatiserad av den tidigare amoraliska händelsen, och får morfin och då och då några uppmaningar om att jag ska ta djupa andetag. Jag är extremt hungrig på grund av att man ska fasta lång tid innan operationen och det verkar enligt de flesta både tveksamt om jag ska få något att äta under samma kväll eller om jag ska bli inlagd, trots att operatören med bestämdhet överenskommit med mig om detta innan operation. Detta ordnar dock en vänlig kille/undersköterska. Då har jag inte ätit på över ett dygn.

 

Blir dagen efter hemskickad med oxycodone-preparat som gör mig ännu mer förstoppad än vanligt. Jag har ju som sagts tidigare en obehandlad acetabulumskada och sannolikt fel på ryggen på grund av något som är paj.

 

Veckan efter har jag extremt ont och får pga av svullnaden som orsakades av slarvet, åka in en av många nätter då jag vaknat upp i en, av svett, genomblöt säng, mitt i natten till akuten för att få gipset omlagt. Det är alltså på uppmaning av 1177 och efter rådgivning med mölndals akut som jag åker in, där det konstateras feber, och långt senare, kronisk skelettinfektion, som varar mer än ett halvår, då jag opererar handleden igen. Jag äter antibiotika totalt mer än 3 månader.

 

Eftersom som jag inte har någon som hjälper mig hemma i mitt invaliderade tillstånd får jag hjälp av lite andra frivilliga(t.ex. granne) tre ggr, med att bädda säng och diska. 

 

Mitt klagomål över dålig hantering innan operation och kraftig svullnad därav, registreras inte förrän min anmälan till IVO blir behandlad mer än ett halvår senare. De enda namn som inte finns fullständigt underskrivna i journalen är narkosläkaren och den narkossjuksköterskan som orsakade svullnaden. Vad konstigt.

 

Eftersom jag under denna konvalecens inte kan laga mat, kostar jag på mig genom att använda de allmosor jag erhållit till att äta relativt billig mat på en resturang i närheten. Efter detta besök blir jag förföljd av person i chefsposition in på coop där jag betalar för någon frukt och bröd eller liknande(sådant som inte kräver hushållsarbete). När jag betalar i kassan, står han och glor som en idiot(självpåtagen "hemlig" privatspanare) och sedan när jag sitter och hämtar kraft utanför coop, likadant: gloende som en idiot. 

 

Samma person i chefsposition dyker också upp någon vecka tidigare då(för en gångs skull) jag kämpat mig ner till ett kafe i området. Då sitter han där med narkossjuksköterskan(idioten som, obekymrad och munter, slafsar i sig kaka och lyssnar på sin smartphone) och samtalar om något-som-inte-är-svårt-att-gissa-sig-till-ens-för-en-idiot. 

 

Jag blir som sagt på uppmaning av 1177 och akuten inlagd för obeservation för infektion(den skelettinfektion som varar mer än ett halvår och som jag totalt äter antibiotika för i mer än 3 månader). Jag har flera gånger bett om att få prata med en kurator. När jag efter att blivit stämplad som eventuell missbrukare(trots att jag aldrig varit i närheten av ens riskbruk av folköl) får prata med en kurator får jag efter 5 minuters samtal påståendet "mig lurar man inte". Hur kommer man undan med ett sådant hjärndött initierat påstående? "Vi gör alla våra fel"-generalisering? Varför i helvete skulle jag bryta handleden, få feber, bli inlagd för observation av akutläkare med ett slags  dolt motiv?! 

 

Jag har alltså mer än 10 års mer än veckoregelbunda dokumenterade kontakter inom öppenpsyk av en terapeut som har myckiet gott anseende, och för vilkens stöd jag är tacksam för, och ändå så initierar tanten alltså, på mig(efter allt som hänt) att jag skulle vara inlagd för infektion och brutit handleden med något slags dolt motivt? Ser jag ut som jag bryr mig mycket om mina kläder eller materiella ting?

 

Jag har aldrig behandlat någon med bristande respekt under mitt liv. Jag har aldrig varit missbrukare och jag har ingen kriminell bakgrund. (inte för att jag kategoriskt skulle se ner på eller under ett självpåtaget ansvar skulle göra skillnad på någon av de anledningarna). Alla som känner mig vet detta mycket väl. Det finns också väl dokumenterat. Men inom sjukvården(ortopedi, urologi, primärvård) blir man väldigt ofta konstigt eller inadekvat bedömd och åtgärdad. 

 Bild på min handled där det sedan innan fanns en felläkt fraktur. 

Ultraljudsundersökningar över buk görs utan att jämföra med motsvarande sida buk och utan att meddela fynd till remitterande läkare. Remitterande läkare rapporterar inte tillbaka fynd till  patient. Jag själv, sjukgymnast och urolog kan se att något är fel. Sannolikt även naprapat med erfarenhet och mer moraliskt högstående läkare utanför Göteborg.